När vi träffade Alice Babs

I början av det nya året 2013 gjorde Ekmansällskapet ett besök hos Alice Babs som hade bjudit in oss med anledning av sin födelsedag. Då Alice och Hasse Ekman på den tid då det begav sig var kollegor och goda vänner så är även Alice en av sällskapets skyddslingar. Glada över att ha hört att Alice längtade efter att vi skulle komma och hälsa på gav vi oss iväg till Saltsjöbaden med blommor och semlor.

Alice är den mest ödmjuka, vänliga och fina människa man kan tänka sig. Hennes sociala förmåga är fortfarande på topp och hon har tagit emot oss på ett så naturligt och avslappnat sätt de gånger vi träffat henne. Man känner sig så välkommen och omhändertagen i hennes sällskap. Hon säger alltid att hon är så tacksam över att få besök och att det är det roligaste hon vet att ha människor omkring sig.

Den senaste gången vi träffade henne var vi hos henne en hel eftermiddag; fikade, skrattade, sjöng och pratade. Det var dagen efter Alice 89-årsdag, men när vi såg och hörde henne tänkte vi att hon till sinnet inte är en dag äldre än då hon sjöng swing i ”Swing it, magistern” 1940. Samma strålande glada blick! Samma väna utstrålning! Samma mjuka vackra stämma! Som en drottning satt hon och berättade för oss om sitt liv och de människor som hon hade träffat. Vi satt andlösa och lyssnade till fantastiskt detaljerade och roliga berättelser. Mot slutet av besöket sattes det på musik och Alice sjöng till sina egna sånger. Hennes ögon lyste.

När vi gick sa hon att vi snart var välkomna tillbaka. Om det ändå vore så väl att vi kunde få möjlighet att glädja henne fler gånger.